Make it happen

Efter fem dagar av glada återseenden, ledsenklump i magen, ett oändligt antal "ja, jag slutar på fredag; ja, jag har fått en lägenhet bredvid ullevi; fan, jag kommer att sakna er så sjukt mycket" så var det då dags att lämna Isaberg. Det gick lättare än vad jag föreställt mig, men jag tror inte riktigt jag har insett att de närmsta 20 veckorna ska spenderas i göteborg, pluggandes, festandes och på egen hand, och inte på en stol i en stökig industrilokal i hestra. När väl det sjunker in antar jag att stora skälvan infinner sig. Eller inte, jag blir inte riktigt klok på mig själv och mitt känsloliv just för tillfället.

Jag vet inte riktigt varför jag börjar hoppas varje gång. Jag trodde jag blivit lite mer... inte cynisk, men lite slipad i kanterna, inte så godtrogen och ömhudad och känslomässig. Men jag kan inte leva om jag ska gå runt och misstro människor omkring mig, jag kan inte tänka att människor säger en sak till mig men aldrig ämnar uppfylla sina löften. Det spelar ingen roll hur många fina sms du skickar om du aldrig kan hålla det du lovar. Tyvärr är det jag som sitter och väntar på att du ska ringa nu, det var jag som väntade på att du skulle dyka upp och det var du som ursäktade dig med att det blev lite sent igår. Det hade betytt mycket om du hade dykt upp, men det hade betytt ännu mer om du någon gång hade genomfört lika mycket som du pratar så stort om. Nu är ju kvällen inte slut än men jag är rätt övertygad om att det inte kommer något samtal ikväll heller.