Better together

Helgen har varit singstar och hembakad pizza och rödvin och alldeles för sent isäng och regn mot fönsterrutan och dina armar kring mig i sängen och heta diskussioner mitt i natten och sjunga firom mitt i hockeyn. Det var fnitteront i magen och slummer på soffan och trevligt uppvaknande. Vad mer kan man önska sig?

Let someone in

Ibland undrar jag om vi över huvud taget talar samma språk du och jag...

Emigrera

Jag drömde om morfar inatt. Han höll min hand och jag visade honom en massa saker och han var precis lika nyfiken och frågvis som han brukade vara.

Nä vi stod på järntorget, E och jag och väntade på spårvagn (undrar hur mycket tid jag egentligen lägger på att vänta?) så kom det små snöflingor i luften. Inga mjuka fluffiga disneysnöflingor utan vassa iskalla november-i-göteborg-snöflingor som stack i våra ansikten och blåste på diagonalen och som fick mig att allvarligt överväga att emigrera. I mitten av mars hade varit lagom att återvända, lagom till min födelsedag och de första snödropparna och till den där solen som jag nästan befarar aldrig mer kommer att visa sig.




sitting, waiting, wishing

Ingenting

Jag har en krypande obehagskänsla i kroppen, nånting som pickar och stör och gör himlen ytterligare lite gråare. Jag tror jag behöver ljusterapi och din hand i mitt hår och definitivt inte ett projektarbete som hänger som ett ok över mina axlar alla vakna timmar.

Det finns en värld där alla inte måste tänka likadant

Jag frågade mig själv vart man finner friden när allt hopar sig och man inte riktigt ser klart för alla projektarbeten, sittningsplaneringar, hem som ser ut som offret efter en kärnvapensprängning och framför ögonen bara obesvarade frågor och tvivel. Jag fann friden i ett par fria timmar med lisa ekahl i öronen och tetris i datorn och djupandning. Såhär i efterhand ser jag bara en stor succé och otroligt mycket glädje, skratt och uppskattning. Gårdagskvällen med gänget, 6 personer i min lilla lägenhet, Trivial Pursuit, rödvin och segerposer, lång sovmorgon, pust och stön över all disk, omfamningar som jag aldrig vill ska ta slut. Det är med dessa bilder i backspegeln som jag finner frid och med tillförsikt ser framåt på en vecka hemma i småland, uppstigning 05.00 och häftapparatstillverkning 7-16. Det är en annorlunda värld mot den jag är van vid nu...

my moon my man

Intensiv helg, intensiv bakfylla. Intensivt umgänge i liten lägenhet med mycket folk och ett stycke födelsedagsbarn. Tidig uppstigning med gp, apelsinjuice och ostmackor, sittande i kök delvis belägrat efter meatmeet, nattamat och alltför lite tid över för städning och iordninghållande. Jag traskande hemåt i gårdagens utgångskläder och J i bil på väg till hunnebo med mor och syster och ett stycke bubbelpool. Jag är inte avundsjuk. Om någon timme 75 minuters step-up. Allting känns lite tydligare och lugnare, om än inte fullkomligt uttalat.

Mölndalsån är (inte full med Preppens blå som i visan) utan flytande gul-röd-bruna höstlöv och gårdagens sommarsol värmde bort en del av bakfyllan och mildrade mitt vemod något. Promenaden nerför eklandagatan har varit bra mycket otrevligare än idag, söndagstidigt och stillsamt och ifred med mina egna trötta tankar.




så, han sjunger sina sånger igen.
och du ler åt hans iver.
och när du säger; det ljusnar min vän,
ja då sitter han redan och skriver:

ljuset blir större när natten tar form,
och värmen blir mer värd i storm.

Sanningen i vitögat

Veckan har varit fylld av projektnoja, tacksittningsplanering, intensiv läsning av inte alltför roliga EU-rapporter samt ett visst mått av höstvemod. Däremellan har jag hunnit knarka Lisa Ekdahl, tränat lite och filosoferat över alltings förgänglighet.


Jag känner saker som jag inte riktigt kan sätta ord på och jag oroar mig över saker som egentligen inte finns och det skrämmer mig lite...

Bitter; hätsk, oförsonlig, hatfull, hatisk, harmfull, besviken, förgrämd

Jag läser Maria Svelands debutroman Bitterfittan och fylls av ömsom igenkänning, ömsom sorgsenhet, ilska och vemod. Men den mest ihållade känslan är ändå bitterhet. Bitterhet över att kvinnor i Sverige, "världens mest jämställda land" dagligen inte bara drabbas av samhällets ojämlikhet, orättvisor och nedvärderande blickar, utan också ska leva med sin egen känsla av skam över att vi inte räcker till, inte är tillräckligt mycket kvinna, inte beter oss som vi förväntas göra. Pratar för högt, är för kåta, för uppriktiga eller har för mycket egna idéer.

"Hur i hela världen ska vi kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens kan leva jämställt med den vi älskar?" frågar sig Maria Sveland och det är den här delan av boken som klämmer hårdast om mitt hjärta. För vi är så uppfostrade, så stöpta och så inklämda i formen att kvinnor är och ska vara på ett visst sätt att vi många gånger själva bygger på vår ojämställdhet.

Någonting annat som är beklämmande att se är att av alla de kulturrecensenter runt om i Sverige som recenserat Bitterfittan är 100 % kvinnor. Känner männen överhuvudtaget ingen del i debatten, är det inte egentligen de som skulle behöva läsa och begrunda? Många är nog vi kvinnor som känner igen oss mycket väl i Maria Svelands bok, en del av oss kanske tillochmed så mycket att det känns som om den handlade om oss själva, och kanske hade männen upplevt detsamma, de kanske hade känt igen sig i Marias man och hans känslor, tankar och funderingar eller i problematiken som ett nyfött barn orsakar. Om de bara satt sig ner och ägnat en kväll åt att försöka förstå vår bitterhet. Eller så hade de inte känt igen sig, inte insett eller förstått, men då hade iallafall jag börjat tvivla på om den här mannen är den jag vill försöka leva jämställt med.


Förutom att väcka en massa tankar och känslor hos mig fick boken mig även att komma på ett nytt ord. Att bittra, alltså att känne bitterhet. J ringde häromkvällen och frågade vad jag gjorde, och jag svarade att jag bittrade. Han tyckte det lät lite sorgligt men jag tycker snarare att det kan vara nyttigt att lägga sig i fosterställning emellanåt och enbart vara bitter och arg på allt och alla, bara man kan ta sig upp därifrån sen och kan njuta av allt vi faktiskt tycker om och de framsteg vi faktiskt gör inom jämställdheten.






För övrigt funderar jag på huruvida det ur ett företagsekonomiskt perspektiv kan vara försvarbart att inte antsälla kvinnor, eftersom vår fortfarande lön fortfarande är ett antal tusenlappar lägre än männens för att utföra samma typ av arbete.

Inte för kärleks skull

Med rödvinsläppar och 90-talsballader på stereon dansar vi tryckare på ditt knarrande parkettgolv och det är egentligen alldeles för sent för en vanlig vardag men alldeles för tidigt för att gå och lägga sig. På morgonen gör vi modern konst av våra kroppar på sängen och det blir bråttom så mackan blir i farten och när jag springer ifatt bussen så känner jag inte kylan för inuti är det varmt.





du får om du vill
det blir trångt för min soffa är smal
men den rymmer en dans

Such great hights

eller; männen i mitt liv


Jag undrar om det är ett sammanträffande att två av de män jag lyckats träffa bor bara ett stenkast ifrån varandra, trots att ju Göteborg är relativt stort. Jag undrar också om det är ett sammanträffande att två andra män som betytt mycket i mitt liv råkar ha samma födelsedag, som dessutom nästan råkar sammanfalla med min egen.


Igår var det nästan sommarvärme i luften och när jag lämnat syster yster på centralen strövade jag och J bort mot haga. Drack kaffe respektive choklad och drömde om att ha en lägenhet utmed de små kullerstensgatorna. Kvällen tillbringades framför en film och med göteborgs största pizza. J hade intervju med nåt trafikkontor tidigt i morse men jag låg kvar och hörde honom greja i köket och fick en hejdåpuss innan han gick. Sov ett par timmar till och vandrade hemåt för att plugga. Och nu sitter jag här...

Järnspöken

Göteborg är regn, jag har huvudvärk och mitt stora braiga paraply ramlar sönder i atomer bara man tittar på det. Men lägenheten är nystädad, trafikpolitikkompendiet (aka felstavningshäftet) är äntligen utläst och jag har en halv låda glass kvar i frysen.

produktivitet

Ambitionen från igår om att stiga upp tidigt för att hinna med så mycket som möjligt av projektet på förmiddagen går... sådär. Datorn har jag visserligen startat (uppenbarligen) men jag befinner mig fortfarande i sängen och om känner jag mig själv rätt så lär jag stanna kvar i sängen en bra stund till. Det är inte det att det att det inte är intressant, för det är det, men det är så jäkla svårt att sätta igång. När man väl är inne i det så är det inga problem, det är själva igångsättningsfasen som tar emot. Det är på grund av det här som jag mycket hellre pluggar till prov än skriver inlämningsarbeten...

Imorgon kommer syster yster på besök och stannar till söndag eftermiddag. Det får bli shopping och bio, trots att ekonomin är lite svajig just för tillfället. J har haft fullt upp hela veckan, men på söndag (!) kan vi nog ses. Jag saknar honom...

freelove

Göteborg visade upp sig från sin absolut sämsta sida imorse, med regn och rusk och iskyla, som tackochlov förbyttes mot solsken och riktigt hyggligt promenadväder framåt lunchen, vilken avnjöts på café vasa med E och S och god pastasallad. Tanken var projektstudier men det blev mest allmänt prat och fnitter om jag ska vara helt ärlig. Väl hemma igen har produktiviteten återigen nått nya bottenrekord, men jag skyller på att jag laddar mentalt inför den stora bowlingkampen ikväll. Eftersom det var typ 4 år sen jag bowlade sist så hoppas jag verkligen att E och S har goda bowlingskills, annars lär det bli svårt att slå grabbarna.




you've got to take this moment
then let it slip away
let go of complicated feelings
then there's no price to pay

Warm fronts

Njutningen ligger i att långsamvandra från johanneberg, nerför eklandagatan, över korsvägen och längs skånegatan, ända hem till min egen lägenhet, med en varm hand i min. Att halvslumra i soffan framför mtv unplugged med dina mjuka oasisnynningar i örat. Att somna på din arm med din hand i mitt hår. Att gå ut och köpa frallor och gp och kaffe som måste mikras när vi kommer hem för det är en bit att gå, att äta frukost i all oändlighet och att krypa ner en stund till i sängen, bara för att det är söndag och bara för att vi vill. Att fika med E och S och säga: helgen kunde inte varit bättre. Det är njutning.

Brunnsparken

Jag har såriga benhinnor, bakismage och imorgon ska jag stiga upp klockan 5. Men det är höstljumt och soligt, kräftskivan igår var utomordentligt trevlig och imorgon får jag träffa de efterlängtade på jobbet. Imorgon kväll ska jag krypa ner i min egen säng i min egen lägenhet och lyssna på en speciell låt och minnas speciella tankar och känna mig priviligerad och lite utvald och slutkörd men alldeles nöjd.

Kaos

Nej, det har inte gått en tromb genom min lägenhet, inte heller har det utspelats ett tredje världskrig. Det är bara två personer som
ätit middag, och följdaktligen var ingen intresserad av att ta disken efteråt ;-)

When the nights turn cold

Nu har jag väntat på min kurslitteratur som är beställd från adlibirs alldeles för länge. Längtar nästan efter den där tjocka boken, och man ska ju ta vara på de (få) ambitiösa infallen, och så har jag inte ens fått boken än!

Föreläsningen idag var mycket bra, så himla kul att kunna relatera till det de pratar om och känna igen sig i problematiken. Fortsätter det bara såhär så kan nog dethär bli hur bra som helst. Imorgon ska vi vara ytterst ambitiösa och flitiga och träffas i skolan för att dra upp lite riktlinjer och tidsplanering för det kommande projektet, det är inte så stort men kväver ändock lite planering.


Jag tycker INTE om kylan och mörkret som den kommande årstiden medför. Den här tiden är den allra mest vemodiga på hela året, dagarna blir kortare, kallare och dystrare. Man kräver tända stearinljus, tjock filt i soffan och allra helst någon att krypa upp bredvid. Får jag det så kan jag väl motvilligt erkänna att det är lite mysigt med mörka kvällar...

Om tiden vill ifatt

Jaha, då börjar man skolan imorgon då, efter två år känns det ju lite som om man kan ha råkat glömma allting man nånsin lärt sig, men det ska nog gå vägen. Dagen har tillbringats i sängen och soffans lugn vrå, lite glass slank ner framåt kvällen och J spelade så fint på gitarren. Matvanorna är fortfarande inte riktigt som de borde, men nu väntar ju en tid med (förhoppningsvis) lite mer regelbundna tider så det ska nog ordna sig det med.




din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt

Lotteri

Att ett par meningar, några få ord som var för sig inte betyder nånting kan ge en så stor och varm känsla i maggropen, som dessutom varar hela natten, det hade jag nästan glömt bort.

Och sommaren fryser till is

Svensk sensommar kan vara helt fantastisk. Ljumma sammetsmjuka kvällar, så här vid kusten;inga mygg och knott, och det räcker med en tunn jacka för att hålla värmen. Tyvärr var vädergudarna ytterst obstinata igår kväll, när de bestämde sig för att skjuta in en sibirisk vinterkväll i augusti, just den kvällen när vi åkt iväg på utomhussittning. Cidern frös till is, fingrar och tår förlorade vi på vägen och andedräkten stod som vita moln ur våra munnar. Inte ens snapsen kunde värma. Vad som kunde utvecklats till en fantastiskt trevlig kväll blev istället ett långt lidande. Det som var positivt var ändå att när man äntligen kom hem och fick krypa ner under det tjocka täcket så uppskattade man det mer än på länge.

I dina ögon

Igår kväll var det greasefest, så nu luktar det lite lätt brylcreme i min säng, och bredvid min vita tandborste står en knallrosa. Inatt har jag sovit som en klubbad säl, 4-5 timmars nattsömn och lite väl mycket fest på sistone sätter sina spår, men vill man så kan man, och jag vill.

World of its own

Det är lite sisådär med kosthållningen i det anderssonska residenset för tillfället. Det är ju så mycket annat man ska hinna med;-) Men J har förbarmat sig över mig och bjuder på middag ikväll. Dagens aktiviteter har innehållit allt från aspackad huvudfadder med tillhörande pimpstav, frivilliga och ofrivilliga dopp i Delsjön (eller om det är Delsjöarna, vet inte), korvgrillning och så givetvis en hel del öl.



Oh how I love to be around
this particular face I found

Över gränsen

Bakisfrukost med lyxfrallor och gp och J´s stora tofflor, nynnar till Oasis och mår på det hela taget rätt gott. Sen jäkta hem, duscha, andas lite och snart på väg till bakisbrunch på nordea (märker ni dagens tema ;-) ?). Därefter fotboll- och innebandyturnering på fysiken, huvaligen, hur ska jag orka?

Tanken som räknas

Det var tidigt och kallt och väldigt regnigt att springa ifatt spårvagnen i morse, det var inte riktigt det man helst vill göra halv åtta morgonen efter man varit ute, men får jag vakna lika mysigt varje morgon så kan jag absolut leva med det.

Idag tog jag mig äntligen i kragen och åkte iväg till Sahlgrenska för att bli blodgivare, bara för att få åka hem igen. Jag hade tydligen för klena blodkärl, så jag blev tillsagd att vänta några år och försöka då igen. Men men, nu har jag ju iaf försökt.

J

På tal om blåst; idag blåser det full storm, det vet jag fast jag inte varit ute än, för mitt fönster gnäller och knarrar lite varje gång det kommer en vindpust. Pga. blåsten, bakfyllan och att jag endast har sovit ett par timmar (men hey, jag hade en varm famn att kura ihop mig i och någon som pussade hejdå innan han gick) så skolkar jag från femkampen idag. Dock måste jag bege mig ut ändå, registrering på programet bör man ju inte missa. Tänkte åka till Sahlgrenska och bli blodgivare också, men kanske ska vänta tills alkoholen hunnit gå ur kroppen ;-)

Windy

Klart jag visste att Göteborg är en blåsig stad, nåt annat hade jag inte väntat mig med tanke på närheten till havet, men att det skulle kunna blåsa motvind åt alla håll, oavsett om man cyklar till skolan, från skolan eller bara cirkulerar runt i allmänhet, det hade jag inte räknat med.

Dagen efter kvällen före

En förfest kan se så olika ut. Antingen umgås man, dricker lite öl/vin/sprit/cider/snaps och bara har det trevligt. Eller så har man med två fullvuxna gorillahanar (utklädda förvisso), tvingar varandra att knacka på hos grannen och be om toalettpapper eftersom man missbrukat lavemang hela dagen (ja, vi lekte sanning&konsekvens) eller så utövar man någon slags simhopp över bordet som är fyllt till bristningsgränsen med halvfulla flaskor, burkar och glas. Och så gör man förstås även det förstnämnda.

Man kan säga mycket om spektaklet, men framförallt kan man säga att det var ytterst trevligt. Jag tvivlar inte heller på att de återstående nollningsfesterna kommer att bli det minsta lugnare. Det är spännande tider!

Gothenburg

Jaha, då var man göteborgare då. Och äntligen har jag en fungerande internetuppkoppling, en dvd som inte bara visar bilder utan också spelar upp ljud (!) och en lägenhet som inte längre håller en dygnsmedeltemperatur på 28 grader. Skönt! Jag och min lilla cykel har susat runt i centrum och kikat på skolan, gymmet och en hel massa andra saker. Just nu faller det lätt lätt sommarregn och det luktar så gott som bara sommarregn kan lukta. Det känns fortfarande konstigt och nytt och lite lite ensamt, men när jag ser mig omkring i min fina lägenhet så känner jag inga som helst tvivel om att jag kommer att trivas som handen i handsken.

Make it happen

Efter fem dagar av glada återseenden, ledsenklump i magen, ett oändligt antal "ja, jag slutar på fredag; ja, jag har fått en lägenhet bredvid ullevi; fan, jag kommer att sakna er så sjukt mycket" så var det då dags att lämna Isaberg. Det gick lättare än vad jag föreställt mig, men jag tror inte riktigt jag har insett att de närmsta 20 veckorna ska spenderas i göteborg, pluggandes, festandes och på egen hand, och inte på en stol i en stökig industrilokal i hestra. När väl det sjunker in antar jag att stora skälvan infinner sig. Eller inte, jag blir inte riktigt klok på mig själv och mitt känsloliv just för tillfället.

Jag vet inte riktigt varför jag börjar hoppas varje gång. Jag trodde jag blivit lite mer... inte cynisk, men lite slipad i kanterna, inte så godtrogen och ömhudad och känslomässig. Men jag kan inte leva om jag ska gå runt och misstro människor omkring mig, jag kan inte tänka att människor säger en sak till mig men aldrig ämnar uppfylla sina löften. Det spelar ingen roll hur många fina sms du skickar om du aldrig kan hålla det du lovar. Tyvärr är det jag som sitter och väntar på att du ska ringa nu, det var jag som väntade på att du skulle dyka upp och det var du som ursäktade dig med att det blev lite sent igår. Det hade betytt mycket om du hade dykt upp, men det hade betytt ännu mer om du någon gång hade genomfört lika mycket som du pratar så stort om. Nu är ju kvällen inte slut än men jag är rätt övertygad om att det inte kommer något samtal ikväll heller.

det finns en vän i alla dar

Vad kvalificerar egentligen en dag till att bli en lycklig dag? Måste den innehålla någonting speciellt? Måste det hända någonting speciellt? Räcker det inte med lite frid i sinnet, lite solsken, en lagom lång bilfärd i en lagom varm bil med en bra bilåkarskiva på hög volym och att få skråla högt, falskt och helt utan förbehöll?

insikt...utsikt

Jag har fått ett positivt intagningsbesked, skrattat, gråtit, meddelat alla jag känner. Jag har farit fram och tilbaka till göteborg i skytteltrafik, jag har städat, dammat, målat och fejat, köpt möbler, skruvat ihop, skruvat isär, slagit sönder. Jag har putsat fönster, hängt upp gardiner, köpt tv, dvd och hundra tusen småsaker.


Men det var inte förrän jag hittade pappret om studieledigheten, med din och min namnteckning, i väntan på ett datum, som det med full kraft slog mig. Att jag faktiskt kommer att vara i göteborg till hösten. Att isabergs-livet är slut, att hösten inte kommer fyllas av krånglande maskiner, inga fler projektmöten, inga fler förtroliga samtal, inga fler häfthammare.

Jaha, då har vi förstört den vänskapen också

Det sägs ju att det alltid är bäst att vara ärlig och säga sanningen. Nu har jag gjort det och det känns precis lika illa som det gjorde innan jag sa sanningen, om inte ännu värre. Anledningen är inte att sanningen är jätteotäck eller hemskt skrämmande, förmodligen inte ens helt otänkbar, men problemet är att den borde ha sagts för länge sen, långt innan jag hann snärja in mig i en massa nattliga sms, oväntade besök eller planerade dejter. Innan jag stog och pratade med dig och gestikulerade och skrattade och sög åt mig av din värme. Innan du hunnit säga alla de där fina sakerna som gjorde mig beroende av din uppmärksamhet och all kärlek som du spillde över mig helt förbehållslöst, medan jag stog där som en tvättsvamp och bara sög åt mig utan att ge någonting tillbaka.

Jag skulle kanske alltid gå runt med en skylt om halsen; "tänk efter före", för jag är ju uppenbarligen inte kapabel att säga sanningen förrän det är för sent.

Höst på vår planet

Idag är det den 23 juli och det känns som höst.

Den 23 juli ska solen skina för fullt, man ska ligga vid en sjö eller allra helst vid havet, med en bra bok, bästa vänner och man ska äta minst en glass om dagen. Det ska vara minst 25 grader varmt i skuggan och man måste smörja in sig med spf för att inte bränna sig. På kvällen kan det möjligvis komma ett litet åskoväder med medföljande regn, men det är så varmt att man knappt märker det och det går över nästan lika snabbt som det började.

Nu är det varken sol eller några 25 grader ute, utan snarare ösregn och 12 kyliga grader och den gråaste himmel jag sett på länge. Det är inte utan att man helst vill krypa tillbaka ner i sängen, plocka fram Harry Potter-boken och vägra stiga upp förrän vädret tagit sitt förnuft till fånga och gett oss den där sommaren som iaf jag väntat på sen typ... 23 juli förra året.

du är som jag

Det mest hjärtskärande jag vet är när man ser små barn som kommit ifrån sin mamma, oftast på något stort ställe som ikea. De går runt och gråter och pratar högt för sig själv och leter efter mamma överallt, men ingenstans kan de hitta henne. Jag känner så väl igen känslan, fast när jag var liten var jag så rädd att det här skulle hända att jag knappt tog ett steg bort från mamma, så upplevt det på riktigt har jag nog inte gjort.

Däremot kan jag ändå känna den där totalt utlämnade och ensamma känslan, fast jag nästan är vuxen och fast jag vet precis var mamma befinner sig, men nu kretsar ju världen lite vidare cirklar än den gör när man är barn. Då det plötsligt slår en att man är ensam, utlämnad till sitt öde och inte en enda känd och fast hand finns att grabba tag i, då känner jag samma svindel i magen.

närmre och närmre

Imorgon går första delen av flyttlasset mot metropolen götet. Att man kan ha samlat på sig så mycket pryttlar, grejer och nödvändigheter på 20 år är för mig en ren obegriplighet, likaså hur allting ska få plats, men det är väl ett senare bekymmer antar jag. Färg till den planerade fondväggen är inhandlad, nyansen heter Jupiter och är rätt mörkt grå för er som är intresserade.


I lördags blev det sigges, och hela gänget lyckades vi samla ihop efter mycket om och men. Det var väldigt trevligt, om än lite lite folk. I söndags morgon (ok, jättetidigt var det inte ;-) ) så överraskade jag mig själv genom att sätta igång med storstädning, men efter en stund tröt energin och sedan dess har jag varit i princip overksam.

4 dagar kvar

Den här natten går knappast till historien som en av de bättre, åtminstone inte ur sömnsynpunkt, men samtalen var givande. En del av det du sa är sådant som man plockar fram när allt går emot en, när uppförsbacken känns oöverstiglig och när självförtroendet är obefintligt. Då ska jag tänka på vad jag har uträttat, vad jag har mäktat med och vad du sa till mig en regnig julinatt. Och jag ska skicka alla varma tankar i världen till alla er som gett mig er tillit och er tro, och jag ska tänka på er som inte trodde och som bara log, och så ska jag skicka varma tankar till er med, för ni har fått mig att utvecklas och gett mig ett jävlaranamma som jag inte visste fanns. De allra varmaste tankarna ska jag skicka till er som fortfarande inte tror, för det är ni och eran icketro som får mig att inte tappa fart, att inte nöja mig och att aldrig ge upp.

Bara instinkt, bara djur

Gråtrist regnväder och förkylningshals matchar dagens bilåkarskiva vapen&ammunition alldeles ypperligt. v&a är annars en rätt medioker skiva med kentmått mätt, men en sådan här dag passar den perfekt. De sista sekunderna på sundance kid gör hela skivan, och elite slår fortfarande an min rysnerv om den spelas högt högt.

Dagen har annars mest bestått i att tillsammans med t och m demontera 300 st 111:or och så har vi blivit bjudna på inventeringsglass av allra sötaste m. Dagens värsta fniss bjöd stolpskottet från åvik på, han kunde mest liknas vid isabergs största original, fast på speed. Helt sanslöst...

Tårarna

hon föll i för samma gamla törst
huvudstupa, hjärtat först


För lite sömn, för mycket bakis, för lite mat och för mycket tankar. Vemod, framförsikt, längtan, oro och ett litet nöjt leende.





har du fått andra himlar i ögonen?
när du får mig vart du vill med de vanliga blå...

Men mina fingrar säger att det var ett segertåg

När huvudet är dumt får kroppen lida. Och huvudet. Huvudvärken är massiv, magen är i uppror, ingen tycker synd om mig för det är enbart mitt eget fel. Och jag skulle gärna göra det igen. Den logiska och rationella delen av min hjärna påpekar att jag möjligtvis gjorde saker som jag borde ha ångest över idag, men jag lyssnar inte på det örat idag. Jag är van att få det jag vill ha, och igår såg jag till att få det jag länge har väntat på.





men allting
allting
allt är nästan perfekt

Det här lärde jag mig igår

Empiriska studier har nu bevisat att om man häller ut en hel flaska duschcreme i en pappkasse full med andra kemikalieartiklar, sker följande scenario:

1. När man lyfter upp påsen från bagageutrymmet och lagom ska lyfta ner den på marken, går botten ur kassen.

2. Alla flaskor, burkar och pryttlar ramlar ut på parkeringen, indränkta i duschcreme, och bagageutrymme, parkering och dina byxor blir nersölade med vitt klet (som kan liknas vid nånting som jag tror ni kan räkna ut själva ;-) )

3. Du suckar tungt, försöker överblicka skadorna och går sedan in och beväpnar dig med x antal rullar hushållspapper.

4. När bilen är hjälpligt ren (läs; lite mindre fläckig men väldoftande) går du lös på parkeringen. Om scenariot sker i samband med regn, kan du nu njuta av mycket lödder. Om parkeringen dessutom skulle luta lite, lite grann åt fel håll, kommer du att kunna njuta av löddret en längre tid.

5. Du inser det hopplösa i situationen.



En annan, mycket välbehövlig kunskap som jag lyckades tillförskansa mig under gårdagen, var ordet kalasbulle. Är det inte helt underbart så säg :-) Tänk i så många olika sammanhang det kan användas!

Midsommar i båstad

Efter lite om och men hamnade vi iaf tillslut på Pepes Bodega, P bjöd på corona med lime och vi tvångssatte oss hos ett gäng stockholmare/lundabor/annat löst folk som visade sig mycket trevliga. P och jag hade väldigt trevligt, dock mestadels på varsitt håll, men som vi sa på väg hem, huvudsaken är väl ändå att man kommer dit och går hem tillsammans ;-) P hade lite problem med att få vatten i sitt handfat, jag måste ha en mer naturligt svajande rumpa, eller vad säger du ;-) ?


Kvällens sämsta raggningsreplik (om det nu var en sådan, har fortfarande inte klurat ut vilket) löd:

"jag säljer befruktningssystem"


Bortsett från ett smärre missöde strax innan hemgång där jag befarade att P försökt sig på bedriften att ta sig hem alldeles själv, och svårartade skoskav på lilltårna var det en hellyckad kväll!

Thank you baby, let´s do it again sometime :-)

Motto

De allra flesta har väl något slags motto som de i vissa situationer baserar beslut och handlingar på. Kanske inget man går och tänker 10 gånger dagligen men någon gång emellanåt dyker iallafall vissa fraser upp i huvudet och färgar mina handlingar. Ett av dem är "vill man så kan man". Jag vet, superklyscha, men ändå rätt så sant. Oftast är det efter att jag gjort någonting som jag, alternativt någon annan, inte trodde att jag skulle klara av som frasen kommer till mig, som en liten påminnelse om att jag kan och klarar av mer än vad jag, och andra, ibland tror, och som en peppning inför nästa motgång eller uppförsbacke.

En annan sådan där fras som bara kommer till mig ibland är identisk med den här bloggens namn, everything. now!. Den är inte riktigt ett motto utan mer det förhållningssätt som jag skulle vilja ha till saker och ting. Att liksom kräva utan att vara krävande, att förvänta sig respekt och att människor lyssnar på det du säger, så länge du själv har gjort dig förtjänt av respekten. I vår många gånger cyniska värld känns det skönt att kunna vara lite naivt blåögd, men samtidigt fordras ett rätt stort självförtroende för att kunna komma in i ett sällskap och utgå ifrån att folk lyssnar på dig, respekterar dig och behandlar dig rättvist. För mig handlar det om att inte nöja sig, att kräva det bästa, det man faktiskt har förtjänat. Att ta plats, att kräva sin del av kakan, att våga vara lite obekväm ibland för den goda sakens skull, att inte formas utan forma.

Jag jobbar på det, jag är inte där än, men i vissa situationer hjälper det mig våga ställa den där frågan, våga kräva svaret och våga ta striden när jag vet att jag har rätt. Och lika många gånger kunna ta tillbaka, ångra och lära om, med äran i behåll.

Varför (inte)?

På väg till toaletten i ösregnet frågade U mig varför. Jag kunde inte riktigt svara, ville kanske inte heller. Det blir liksom smutsigt och löjligt och väldigt mycket allvarligare när man måste sätta ord på det. Hon är inte så finkänslig, U, men en rätt så ofin vink förstår hon, så jag slapp sätta ord på det där som jag inte ville sätta ord på.

Jag frågade mig själv samma fråga igår eftermiddag när jag låg på soffan och tänkte de obligatoriska dagen-efter-kvällen-före-tankarna, och kom fram till att det finns minst tre skäl till varför.

1. Jag knarkar uppmärksamhet, och varför inte knarka den uppmärksamheten man mår bra av och gärna vill ha, hellre det än den uppmärksamheten som i nästa sekund äcklar en.

2. Det är lätt. Det må låta hur illa som helst, men jag vet vilka knappar jag ska trycka på. Att pejla in en ny människa tar så mycket ork, jag måste ge så mycket av mig själv och öppna upp så mycket, då tar jag hellre easiest way out.

3. Det är ofarligt. Jag vet var jag har honom och det är förmodligen ömsesidigt. Inga känslor, inget spel och inget dåligt samvete åt något håll.


Sen att han är charmig, trevlig, ser bra ut och kan dansa gör ju såklart sitt till...

Cykelfest i Öfrö

Festen hölls i metropolen Hid i den vätgötska obygden och var mycket trevlig, och blöt. Både på det ena och det andra viset.

Detta lärde jag mig igår:

1. Ordet "öffsadröp". Gissa vad det betyder den som kan ;-)
2.Vill man hemskt gärna bli riktigt bakfull och risig så är den en jättebra idé att börja dricka halv två på eftermiddagen och blanda vin, öl och cider hejvilt.
3. Fem kilometer på cykel är rätt så långt utan lyse på en liten skogväg klockan 2 på natten. Speciellt som det enda sällskapet med lyse var mer i diket än på vägen stundtals.



Kvällens mest oväntade svar kom efter det minst lika oväntade konstaterandet "hjulet snurrar men hamstern är dö", nämligen "men vi har el här på allévägen"


För övrigt kan jag meddela att bugg kan vara förädiskt. Min vänsterfot är sig inte riktigt lik...

Vackert väder

Jag har återupptäckt underbara, underfundiga Jakob Hellman, kan inte annat än rekommendera honom i öronen när solen skiner och allting känns sådär sommarlätt och flyktigt.



"har du fått andra himlar i ögonen? när du får mig vart du vill med de vanliga blå"

Självdisciplin...

I morse sålde jag min dusch till snooze-djävulen, för ynka tio minuters slummer. Det går utför...

Scary (eller; har du lugnat ner dig nu?)

Vad är det som är så oerhört svårhanterbart med kvinnlig ilska? Jag träffar dagligen män, i alla åldrar, som har det gemensamt att de emellanåt är lite småsura, irriterade, arga eller helt enkelt bara jävligt förbannade. Inget konstigt med det, förhoppningsvis gör de något konstruktivt av sin ilska och iritation och det är väl meningen med det hela. De bemöts med respekt för att de vågar säga vad de tycker, de ses som driftiga för att deras ilska leder till förändringar och deras synpunkter ses i princip aldrig som gnäll. Men när droppen till sist rinner över för mig, och jag med frustration i rösten förklarar att jag inte tolererar detta, kräver en ändring på någonting, eller bara försöker förklara det idiotiska i den eller den lösningen etc. etc., då möts jag med ett milt leende, en klapp på huvudet och ombeds "se det hela från den ljusa sidan". Vad är skillnaden, gott folk???

En sak hade väl varit om min ilska hade varit helt irrationell, om jag tagit ut den på andra som inte gjort sig förtjänt av den eller om det mest var "mycket prat och liten verkstad", men nu råkar det vara tvärtom. Jag är aldrig så driftig och effektiv som när jag är lite lagom uppretad.

Tro nu inte att jag är en helt igenom negativ och pessimistisk, för det är jag faktiskt inte. Dessutom är jag för det mesta en ganska lugn och timid person, och detta kan ju göra att kontrasterna kan kännas lite skrämmande, men min ilska är min drivkraft och mitt verktyg för att få saker och ting gjorda. Jag hade absolut kunnat sätta mig på rumpan och "se saken från den ljusa sidan", men hade det skett någon förbättring då? Förmodligen inte. Hade alla andra blivit medvetna om problemet? Nej! Hade jag besparat många (män) i min omgivning huvudbry och obehag över min ilska? Definitivt!

Dagens ilska har resulterat i:

1. En förbättring av "världshistoriens sämsta jävla svetsfixtur"
2. Ett antal män som med lika delar nervositet och översitteri i rösten frågar mig om jag "lugnat ner mig än?"

Tack!

Till Pelle Carlberg, för titeln! Återkommer så fort jag lärt mig alla finesser...



Måste bara få dela med mig av dagens klokaste 8-åring, och vad han sa i radion:

På ett ungefär såhär något förkortat

Programledaren: Kan vuxna leka?

8-åringen: Ja, men inte lika bra som barn.

P: Men vad är skillnaden då?

8-åringen: Jo... När vuxna leker gör de det på låtsas, men barn, de leker på allvar.

P: Men finns det ingen vuxen som kan leka på riktigt då?

8-åringen: Jo, Astrid Lindgren, hon kunde leka!