Det här lärde jag mig igår

Empiriska studier har nu bevisat att om man häller ut en hel flaska duschcreme i en pappkasse full med andra kemikalieartiklar, sker följande scenario:

1. När man lyfter upp påsen från bagageutrymmet och lagom ska lyfta ner den på marken, går botten ur kassen.

2. Alla flaskor, burkar och pryttlar ramlar ut på parkeringen, indränkta i duschcreme, och bagageutrymme, parkering och dina byxor blir nersölade med vitt klet (som kan liknas vid nånting som jag tror ni kan räkna ut själva ;-) )

3. Du suckar tungt, försöker överblicka skadorna och går sedan in och beväpnar dig med x antal rullar hushållspapper.

4. När bilen är hjälpligt ren (läs; lite mindre fläckig men väldoftande) går du lös på parkeringen. Om scenariot sker i samband med regn, kan du nu njuta av mycket lödder. Om parkeringen dessutom skulle luta lite, lite grann åt fel håll, kommer du att kunna njuta av löddret en längre tid.

5. Du inser det hopplösa i situationen.



En annan, mycket välbehövlig kunskap som jag lyckades tillförskansa mig under gårdagen, var ordet kalasbulle. Är det inte helt underbart så säg :-) Tänk i så många olika sammanhang det kan användas!

Midsommar i båstad

Efter lite om och men hamnade vi iaf tillslut på Pepes Bodega, P bjöd på corona med lime och vi tvångssatte oss hos ett gäng stockholmare/lundabor/annat löst folk som visade sig mycket trevliga. P och jag hade väldigt trevligt, dock mestadels på varsitt håll, men som vi sa på väg hem, huvudsaken är väl ändå att man kommer dit och går hem tillsammans ;-) P hade lite problem med att få vatten i sitt handfat, jag måste ha en mer naturligt svajande rumpa, eller vad säger du ;-) ?


Kvällens sämsta raggningsreplik (om det nu var en sådan, har fortfarande inte klurat ut vilket) löd:

"jag säljer befruktningssystem"


Bortsett från ett smärre missöde strax innan hemgång där jag befarade att P försökt sig på bedriften att ta sig hem alldeles själv, och svårartade skoskav på lilltårna var det en hellyckad kväll!

Thank you baby, let´s do it again sometime :-)

Motto

De allra flesta har väl något slags motto som de i vissa situationer baserar beslut och handlingar på. Kanske inget man går och tänker 10 gånger dagligen men någon gång emellanåt dyker iallafall vissa fraser upp i huvudet och färgar mina handlingar. Ett av dem är "vill man så kan man". Jag vet, superklyscha, men ändå rätt så sant. Oftast är det efter att jag gjort någonting som jag, alternativt någon annan, inte trodde att jag skulle klara av som frasen kommer till mig, som en liten påminnelse om att jag kan och klarar av mer än vad jag, och andra, ibland tror, och som en peppning inför nästa motgång eller uppförsbacke.

En annan sådan där fras som bara kommer till mig ibland är identisk med den här bloggens namn, everything. now!. Den är inte riktigt ett motto utan mer det förhållningssätt som jag skulle vilja ha till saker och ting. Att liksom kräva utan att vara krävande, att förvänta sig respekt och att människor lyssnar på det du säger, så länge du själv har gjort dig förtjänt av respekten. I vår många gånger cyniska värld känns det skönt att kunna vara lite naivt blåögd, men samtidigt fordras ett rätt stort självförtroende för att kunna komma in i ett sällskap och utgå ifrån att folk lyssnar på dig, respekterar dig och behandlar dig rättvist. För mig handlar det om att inte nöja sig, att kräva det bästa, det man faktiskt har förtjänat. Att ta plats, att kräva sin del av kakan, att våga vara lite obekväm ibland för den goda sakens skull, att inte formas utan forma.

Jag jobbar på det, jag är inte där än, men i vissa situationer hjälper det mig våga ställa den där frågan, våga kräva svaret och våga ta striden när jag vet att jag har rätt. Och lika många gånger kunna ta tillbaka, ångra och lära om, med äran i behåll.

Varför (inte)?

På väg till toaletten i ösregnet frågade U mig varför. Jag kunde inte riktigt svara, ville kanske inte heller. Det blir liksom smutsigt och löjligt och väldigt mycket allvarligare när man måste sätta ord på det. Hon är inte så finkänslig, U, men en rätt så ofin vink förstår hon, så jag slapp sätta ord på det där som jag inte ville sätta ord på.

Jag frågade mig själv samma fråga igår eftermiddag när jag låg på soffan och tänkte de obligatoriska dagen-efter-kvällen-före-tankarna, och kom fram till att det finns minst tre skäl till varför.

1. Jag knarkar uppmärksamhet, och varför inte knarka den uppmärksamheten man mår bra av och gärna vill ha, hellre det än den uppmärksamheten som i nästa sekund äcklar en.

2. Det är lätt. Det må låta hur illa som helst, men jag vet vilka knappar jag ska trycka på. Att pejla in en ny människa tar så mycket ork, jag måste ge så mycket av mig själv och öppna upp så mycket, då tar jag hellre easiest way out.

3. Det är ofarligt. Jag vet var jag har honom och det är förmodligen ömsesidigt. Inga känslor, inget spel och inget dåligt samvete åt något håll.


Sen att han är charmig, trevlig, ser bra ut och kan dansa gör ju såklart sitt till...

Cykelfest i Öfrö

Festen hölls i metropolen Hid i den vätgötska obygden och var mycket trevlig, och blöt. Både på det ena och det andra viset.

Detta lärde jag mig igår:

1. Ordet "öffsadröp". Gissa vad det betyder den som kan ;-)
2.Vill man hemskt gärna bli riktigt bakfull och risig så är den en jättebra idé att börja dricka halv två på eftermiddagen och blanda vin, öl och cider hejvilt.
3. Fem kilometer på cykel är rätt så långt utan lyse på en liten skogväg klockan 2 på natten. Speciellt som det enda sällskapet med lyse var mer i diket än på vägen stundtals.



Kvällens mest oväntade svar kom efter det minst lika oväntade konstaterandet "hjulet snurrar men hamstern är dö", nämligen "men vi har el här på allévägen"


För övrigt kan jag meddela att bugg kan vara förädiskt. Min vänsterfot är sig inte riktigt lik...

Vackert väder

Jag har återupptäckt underbara, underfundiga Jakob Hellman, kan inte annat än rekommendera honom i öronen när solen skiner och allting känns sådär sommarlätt och flyktigt.



"har du fått andra himlar i ögonen? när du får mig vart du vill med de vanliga blå"

Självdisciplin...

I morse sålde jag min dusch till snooze-djävulen, för ynka tio minuters slummer. Det går utför...

Scary (eller; har du lugnat ner dig nu?)

Vad är det som är så oerhört svårhanterbart med kvinnlig ilska? Jag träffar dagligen män, i alla åldrar, som har det gemensamt att de emellanåt är lite småsura, irriterade, arga eller helt enkelt bara jävligt förbannade. Inget konstigt med det, förhoppningsvis gör de något konstruktivt av sin ilska och iritation och det är väl meningen med det hela. De bemöts med respekt för att de vågar säga vad de tycker, de ses som driftiga för att deras ilska leder till förändringar och deras synpunkter ses i princip aldrig som gnäll. Men när droppen till sist rinner över för mig, och jag med frustration i rösten förklarar att jag inte tolererar detta, kräver en ändring på någonting, eller bara försöker förklara det idiotiska i den eller den lösningen etc. etc., då möts jag med ett milt leende, en klapp på huvudet och ombeds "se det hela från den ljusa sidan". Vad är skillnaden, gott folk???

En sak hade väl varit om min ilska hade varit helt irrationell, om jag tagit ut den på andra som inte gjort sig förtjänt av den eller om det mest var "mycket prat och liten verkstad", men nu råkar det vara tvärtom. Jag är aldrig så driftig och effektiv som när jag är lite lagom uppretad.

Tro nu inte att jag är en helt igenom negativ och pessimistisk, för det är jag faktiskt inte. Dessutom är jag för det mesta en ganska lugn och timid person, och detta kan ju göra att kontrasterna kan kännas lite skrämmande, men min ilska är min drivkraft och mitt verktyg för att få saker och ting gjorda. Jag hade absolut kunnat sätta mig på rumpan och "se saken från den ljusa sidan", men hade det skett någon förbättring då? Förmodligen inte. Hade alla andra blivit medvetna om problemet? Nej! Hade jag besparat många (män) i min omgivning huvudbry och obehag över min ilska? Definitivt!

Dagens ilska har resulterat i:

1. En förbättring av "världshistoriens sämsta jävla svetsfixtur"
2. Ett antal män som med lika delar nervositet och översitteri i rösten frågar mig om jag "lugnat ner mig än?"

Tack!

Till Pelle Carlberg, för titeln! Återkommer så fort jag lärt mig alla finesser...



Måste bara få dela med mig av dagens klokaste 8-åring, och vad han sa i radion:

På ett ungefär såhär något förkortat

Programledaren: Kan vuxna leka?

8-åringen: Ja, men inte lika bra som barn.

P: Men vad är skillnaden då?

8-åringen: Jo... När vuxna leker gör de det på låtsas, men barn, de leker på allvar.

P: Men finns det ingen vuxen som kan leka på riktigt då?

8-åringen: Jo, Astrid Lindgren, hon kunde leka!