På väg till toaletten i ösregnet frågade U mig varför. Jag kunde inte riktigt svara, ville kanske inte heller. Det blir liksom smutsigt och löjligt och väldigt mycket allvarligare när man måste sätta ord på det. Hon är inte så finkänslig, U, men en rätt så ofin vink förstår hon, så jag slapp sätta ord på det där som jag inte ville sätta ord på.
Jag frågade mig själv samma fråga igår eftermiddag när jag låg på soffan och tänkte de obligatoriska dagen-efter-kvällen-före-tankarna, och kom fram till att det finns minst tre skäl till varför.
1. Jag knarkar uppmärksamhet, och varför inte knarka den uppmärksamheten man mår bra av och gärna vill ha, hellre det än den uppmärksamheten som i nästa sekund äcklar en.
2. Det är lätt. Det må låta hur illa som helst, men jag vet vilka knappar jag ska trycka på. Att pejla in en ny människa tar så mycket ork, jag måste ge så mycket av mig själv och öppna upp så mycket, då tar jag hellre easiest way out.
3. Det är ofarligt. Jag vet var jag har honom och det är förmodligen ömsesidigt. Inga känslor, inget spel och inget dåligt samvete åt något håll.
Sen att han är charmig, trevlig, ser bra ut och kan dansa gör ju såklart sitt till...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar