Motto

De allra flesta har väl något slags motto som de i vissa situationer baserar beslut och handlingar på. Kanske inget man går och tänker 10 gånger dagligen men någon gång emellanåt dyker iallafall vissa fraser upp i huvudet och färgar mina handlingar. Ett av dem är "vill man så kan man". Jag vet, superklyscha, men ändå rätt så sant. Oftast är det efter att jag gjort någonting som jag, alternativt någon annan, inte trodde att jag skulle klara av som frasen kommer till mig, som en liten påminnelse om att jag kan och klarar av mer än vad jag, och andra, ibland tror, och som en peppning inför nästa motgång eller uppförsbacke.

En annan sådan där fras som bara kommer till mig ibland är identisk med den här bloggens namn, everything. now!. Den är inte riktigt ett motto utan mer det förhållningssätt som jag skulle vilja ha till saker och ting. Att liksom kräva utan att vara krävande, att förvänta sig respekt och att människor lyssnar på det du säger, så länge du själv har gjort dig förtjänt av respekten. I vår många gånger cyniska värld känns det skönt att kunna vara lite naivt blåögd, men samtidigt fordras ett rätt stort självförtroende för att kunna komma in i ett sällskap och utgå ifrån att folk lyssnar på dig, respekterar dig och behandlar dig rättvist. För mig handlar det om att inte nöja sig, att kräva det bästa, det man faktiskt har förtjänat. Att ta plats, att kräva sin del av kakan, att våga vara lite obekväm ibland för den goda sakens skull, att inte formas utan forma.

Jag jobbar på det, jag är inte där än, men i vissa situationer hjälper det mig våga ställa den där frågan, våga kräva svaret och våga ta striden när jag vet att jag har rätt. Och lika många gånger kunna ta tillbaka, ångra och lära om, med äran i behåll.