Scary (eller; har du lugnat ner dig nu?)

Vad är det som är så oerhört svårhanterbart med kvinnlig ilska? Jag träffar dagligen män, i alla åldrar, som har det gemensamt att de emellanåt är lite småsura, irriterade, arga eller helt enkelt bara jävligt förbannade. Inget konstigt med det, förhoppningsvis gör de något konstruktivt av sin ilska och iritation och det är väl meningen med det hela. De bemöts med respekt för att de vågar säga vad de tycker, de ses som driftiga för att deras ilska leder till förändringar och deras synpunkter ses i princip aldrig som gnäll. Men när droppen till sist rinner över för mig, och jag med frustration i rösten förklarar att jag inte tolererar detta, kräver en ändring på någonting, eller bara försöker förklara det idiotiska i den eller den lösningen etc. etc., då möts jag med ett milt leende, en klapp på huvudet och ombeds "se det hela från den ljusa sidan". Vad är skillnaden, gott folk???

En sak hade väl varit om min ilska hade varit helt irrationell, om jag tagit ut den på andra som inte gjort sig förtjänt av den eller om det mest var "mycket prat och liten verkstad", men nu råkar det vara tvärtom. Jag är aldrig så driftig och effektiv som när jag är lite lagom uppretad.

Tro nu inte att jag är en helt igenom negativ och pessimistisk, för det är jag faktiskt inte. Dessutom är jag för det mesta en ganska lugn och timid person, och detta kan ju göra att kontrasterna kan kännas lite skrämmande, men min ilska är min drivkraft och mitt verktyg för att få saker och ting gjorda. Jag hade absolut kunnat sätta mig på rumpan och "se saken från den ljusa sidan", men hade det skett någon förbättring då? Förmodligen inte. Hade alla andra blivit medvetna om problemet? Nej! Hade jag besparat många (män) i min omgivning huvudbry och obehag över min ilska? Definitivt!

Dagens ilska har resulterat i:

1. En förbättring av "världshistoriens sämsta jävla svetsfixtur"
2. Ett antal män som med lika delar nervositet och översitteri i rösten frågar mig om jag "lugnat ner mig än?"