det finns en vän i alla dar

Vad kvalificerar egentligen en dag till att bli en lycklig dag? Måste den innehålla någonting speciellt? Måste det hända någonting speciellt? Räcker det inte med lite frid i sinnet, lite solsken, en lagom lång bilfärd i en lagom varm bil med en bra bilåkarskiva på hög volym och att få skråla högt, falskt och helt utan förbehöll?

insikt...utsikt

Jag har fått ett positivt intagningsbesked, skrattat, gråtit, meddelat alla jag känner. Jag har farit fram och tilbaka till göteborg i skytteltrafik, jag har städat, dammat, målat och fejat, köpt möbler, skruvat ihop, skruvat isär, slagit sönder. Jag har putsat fönster, hängt upp gardiner, köpt tv, dvd och hundra tusen småsaker.


Men det var inte förrän jag hittade pappret om studieledigheten, med din och min namnteckning, i väntan på ett datum, som det med full kraft slog mig. Att jag faktiskt kommer att vara i göteborg till hösten. Att isabergs-livet är slut, att hösten inte kommer fyllas av krånglande maskiner, inga fler projektmöten, inga fler förtroliga samtal, inga fler häfthammare.

Jaha, då har vi förstört den vänskapen också

Det sägs ju att det alltid är bäst att vara ärlig och säga sanningen. Nu har jag gjort det och det känns precis lika illa som det gjorde innan jag sa sanningen, om inte ännu värre. Anledningen är inte att sanningen är jätteotäck eller hemskt skrämmande, förmodligen inte ens helt otänkbar, men problemet är att den borde ha sagts för länge sen, långt innan jag hann snärja in mig i en massa nattliga sms, oväntade besök eller planerade dejter. Innan jag stog och pratade med dig och gestikulerade och skrattade och sög åt mig av din värme. Innan du hunnit säga alla de där fina sakerna som gjorde mig beroende av din uppmärksamhet och all kärlek som du spillde över mig helt förbehållslöst, medan jag stog där som en tvättsvamp och bara sög åt mig utan att ge någonting tillbaka.

Jag skulle kanske alltid gå runt med en skylt om halsen; "tänk efter före", för jag är ju uppenbarligen inte kapabel att säga sanningen förrän det är för sent.

Höst på vår planet

Idag är det den 23 juli och det känns som höst.

Den 23 juli ska solen skina för fullt, man ska ligga vid en sjö eller allra helst vid havet, med en bra bok, bästa vänner och man ska äta minst en glass om dagen. Det ska vara minst 25 grader varmt i skuggan och man måste smörja in sig med spf för att inte bränna sig. På kvällen kan det möjligvis komma ett litet åskoväder med medföljande regn, men det är så varmt att man knappt märker det och det går över nästan lika snabbt som det började.

Nu är det varken sol eller några 25 grader ute, utan snarare ösregn och 12 kyliga grader och den gråaste himmel jag sett på länge. Det är inte utan att man helst vill krypa tillbaka ner i sängen, plocka fram Harry Potter-boken och vägra stiga upp förrän vädret tagit sitt förnuft till fånga och gett oss den där sommaren som iaf jag väntat på sen typ... 23 juli förra året.

du är som jag

Det mest hjärtskärande jag vet är när man ser små barn som kommit ifrån sin mamma, oftast på något stort ställe som ikea. De går runt och gråter och pratar högt för sig själv och leter efter mamma överallt, men ingenstans kan de hitta henne. Jag känner så väl igen känslan, fast när jag var liten var jag så rädd att det här skulle hända att jag knappt tog ett steg bort från mamma, så upplevt det på riktigt har jag nog inte gjort.

Däremot kan jag ändå känna den där totalt utlämnade och ensamma känslan, fast jag nästan är vuxen och fast jag vet precis var mamma befinner sig, men nu kretsar ju världen lite vidare cirklar än den gör när man är barn. Då det plötsligt slår en att man är ensam, utlämnad till sitt öde och inte en enda känd och fast hand finns att grabba tag i, då känner jag samma svindel i magen.

närmre och närmre

Imorgon går första delen av flyttlasset mot metropolen götet. Att man kan ha samlat på sig så mycket pryttlar, grejer och nödvändigheter på 20 år är för mig en ren obegriplighet, likaså hur allting ska få plats, men det är väl ett senare bekymmer antar jag. Färg till den planerade fondväggen är inhandlad, nyansen heter Jupiter och är rätt mörkt grå för er som är intresserade.


I lördags blev det sigges, och hela gänget lyckades vi samla ihop efter mycket om och men. Det var väldigt trevligt, om än lite lite folk. I söndags morgon (ok, jättetidigt var det inte ;-) ) så överraskade jag mig själv genom att sätta igång med storstädning, men efter en stund tröt energin och sedan dess har jag varit i princip overksam.

4 dagar kvar

Den här natten går knappast till historien som en av de bättre, åtminstone inte ur sömnsynpunkt, men samtalen var givande. En del av det du sa är sådant som man plockar fram när allt går emot en, när uppförsbacken känns oöverstiglig och när självförtroendet är obefintligt. Då ska jag tänka på vad jag har uträttat, vad jag har mäktat med och vad du sa till mig en regnig julinatt. Och jag ska skicka alla varma tankar i världen till alla er som gett mig er tillit och er tro, och jag ska tänka på er som inte trodde och som bara log, och så ska jag skicka varma tankar till er med, för ni har fått mig att utvecklas och gett mig ett jävlaranamma som jag inte visste fanns. De allra varmaste tankarna ska jag skicka till er som fortfarande inte tror, för det är ni och eran icketro som får mig att inte tappa fart, att inte nöja mig och att aldrig ge upp.

Bara instinkt, bara djur

Gråtrist regnväder och förkylningshals matchar dagens bilåkarskiva vapen&ammunition alldeles ypperligt. v&a är annars en rätt medioker skiva med kentmått mätt, men en sådan här dag passar den perfekt. De sista sekunderna på sundance kid gör hela skivan, och elite slår fortfarande an min rysnerv om den spelas högt högt.

Dagen har annars mest bestått i att tillsammans med t och m demontera 300 st 111:or och så har vi blivit bjudna på inventeringsglass av allra sötaste m. Dagens värsta fniss bjöd stolpskottet från åvik på, han kunde mest liknas vid isabergs största original, fast på speed. Helt sanslöst...

Tårarna

hon föll i för samma gamla törst
huvudstupa, hjärtat först


För lite sömn, för mycket bakis, för lite mat och för mycket tankar. Vemod, framförsikt, längtan, oro och ett litet nöjt leende.





har du fått andra himlar i ögonen?
när du får mig vart du vill med de vanliga blå...

Men mina fingrar säger att det var ett segertåg

När huvudet är dumt får kroppen lida. Och huvudet. Huvudvärken är massiv, magen är i uppror, ingen tycker synd om mig för det är enbart mitt eget fel. Och jag skulle gärna göra det igen. Den logiska och rationella delen av min hjärna påpekar att jag möjligtvis gjorde saker som jag borde ha ångest över idag, men jag lyssnar inte på det örat idag. Jag är van att få det jag vill ha, och igår såg jag till att få det jag länge har väntat på.





men allting
allting
allt är nästan perfekt