Det mest hjärtskärande jag vet är när man ser små barn som kommit ifrån sin mamma, oftast på något stort ställe som ikea. De går runt och gråter och pratar högt för sig själv och leter efter mamma överallt, men ingenstans kan de hitta henne. Jag känner så väl igen känslan, fast när jag var liten var jag så rädd att det här skulle hända att jag knappt tog ett steg bort från mamma, så upplevt det på riktigt har jag nog inte gjort.
Däremot kan jag ändå känna den där totalt utlämnade och ensamma känslan, fast jag nästan är vuxen och fast jag vet precis var mamma befinner sig, men nu kretsar ju världen lite vidare cirklar än den gör när man är barn. Då det plötsligt slår en att man är ensam, utlämnad till sitt öde och inte en enda känd och fast hand finns att grabba tag i, då känner jag samma svindel i magen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar