Jaha, då har vi förstört den vänskapen också

Det sägs ju att det alltid är bäst att vara ärlig och säga sanningen. Nu har jag gjort det och det känns precis lika illa som det gjorde innan jag sa sanningen, om inte ännu värre. Anledningen är inte att sanningen är jätteotäck eller hemskt skrämmande, förmodligen inte ens helt otänkbar, men problemet är att den borde ha sagts för länge sen, långt innan jag hann snärja in mig i en massa nattliga sms, oväntade besök eller planerade dejter. Innan jag stog och pratade med dig och gestikulerade och skrattade och sög åt mig av din värme. Innan du hunnit säga alla de där fina sakerna som gjorde mig beroende av din uppmärksamhet och all kärlek som du spillde över mig helt förbehållslöst, medan jag stog där som en tvättsvamp och bara sög åt mig utan att ge någonting tillbaka.

Jag skulle kanske alltid gå runt med en skylt om halsen; "tänk efter före", för jag är ju uppenbarligen inte kapabel att säga sanningen förrän det är för sent.