Ingenting

Jag har en krypande obehagskänsla i kroppen, nånting som pickar och stör och gör himlen ytterligare lite gråare. Jag tror jag behöver ljusterapi och din hand i mitt hår och definitivt inte ett projektarbete som hänger som ett ok över mina axlar alla vakna timmar.

Det finns en värld där alla inte måste tänka likadant

Jag frågade mig själv vart man finner friden när allt hopar sig och man inte riktigt ser klart för alla projektarbeten, sittningsplaneringar, hem som ser ut som offret efter en kärnvapensprängning och framför ögonen bara obesvarade frågor och tvivel. Jag fann friden i ett par fria timmar med lisa ekahl i öronen och tetris i datorn och djupandning. Såhär i efterhand ser jag bara en stor succé och otroligt mycket glädje, skratt och uppskattning. Gårdagskvällen med gänget, 6 personer i min lilla lägenhet, Trivial Pursuit, rödvin och segerposer, lång sovmorgon, pust och stön över all disk, omfamningar som jag aldrig vill ska ta slut. Det är med dessa bilder i backspegeln som jag finner frid och med tillförsikt ser framåt på en vecka hemma i småland, uppstigning 05.00 och häftapparatstillverkning 7-16. Det är en annorlunda värld mot den jag är van vid nu...

my moon my man

Intensiv helg, intensiv bakfylla. Intensivt umgänge i liten lägenhet med mycket folk och ett stycke födelsedagsbarn. Tidig uppstigning med gp, apelsinjuice och ostmackor, sittande i kök delvis belägrat efter meatmeet, nattamat och alltför lite tid över för städning och iordninghållande. Jag traskande hemåt i gårdagens utgångskläder och J i bil på väg till hunnebo med mor och syster och ett stycke bubbelpool. Jag är inte avundsjuk. Om någon timme 75 minuters step-up. Allting känns lite tydligare och lugnare, om än inte fullkomligt uttalat.

Mölndalsån är (inte full med Preppens blå som i visan) utan flytande gul-röd-bruna höstlöv och gårdagens sommarsol värmde bort en del av bakfyllan och mildrade mitt vemod något. Promenaden nerför eklandagatan har varit bra mycket otrevligare än idag, söndagstidigt och stillsamt och ifred med mina egna trötta tankar.




så, han sjunger sina sånger igen.
och du ler åt hans iver.
och när du säger; det ljusnar min vän,
ja då sitter han redan och skriver:

ljuset blir större när natten tar form,
och värmen blir mer värd i storm.

Sanningen i vitögat

Veckan har varit fylld av projektnoja, tacksittningsplanering, intensiv läsning av inte alltför roliga EU-rapporter samt ett visst mått av höstvemod. Däremellan har jag hunnit knarka Lisa Ekdahl, tränat lite och filosoferat över alltings förgänglighet.


Jag känner saker som jag inte riktigt kan sätta ord på och jag oroar mig över saker som egentligen inte finns och det skrämmer mig lite...