Bitter; hätsk, oförsonlig, hatfull, hatisk, harmfull, besviken, förgrämd

Jag läser Maria Svelands debutroman Bitterfittan och fylls av ömsom igenkänning, ömsom sorgsenhet, ilska och vemod. Men den mest ihållade känslan är ändå bitterhet. Bitterhet över att kvinnor i Sverige, "världens mest jämställda land" dagligen inte bara drabbas av samhällets ojämlikhet, orättvisor och nedvärderande blickar, utan också ska leva med sin egen känsla av skam över att vi inte räcker till, inte är tillräckligt mycket kvinna, inte beter oss som vi förväntas göra. Pratar för högt, är för kåta, för uppriktiga eller har för mycket egna idéer.

"Hur i hela världen ska vi kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens kan leva jämställt med den vi älskar?" frågar sig Maria Sveland och det är den här delan av boken som klämmer hårdast om mitt hjärta. För vi är så uppfostrade, så stöpta och så inklämda i formen att kvinnor är och ska vara på ett visst sätt att vi många gånger själva bygger på vår ojämställdhet.

Någonting annat som är beklämmande att se är att av alla de kulturrecensenter runt om i Sverige som recenserat Bitterfittan är 100 % kvinnor. Känner männen överhuvudtaget ingen del i debatten, är det inte egentligen de som skulle behöva läsa och begrunda? Många är nog vi kvinnor som känner igen oss mycket väl i Maria Svelands bok, en del av oss kanske tillochmed så mycket att det känns som om den handlade om oss själva, och kanske hade männen upplevt detsamma, de kanske hade känt igen sig i Marias man och hans känslor, tankar och funderingar eller i problematiken som ett nyfött barn orsakar. Om de bara satt sig ner och ägnat en kväll åt att försöka förstå vår bitterhet. Eller så hade de inte känt igen sig, inte insett eller förstått, men då hade iallafall jag börjat tvivla på om den här mannen är den jag vill försöka leva jämställt med.


Förutom att väcka en massa tankar och känslor hos mig fick boken mig även att komma på ett nytt ord. Att bittra, alltså att känne bitterhet. J ringde häromkvällen och frågade vad jag gjorde, och jag svarade att jag bittrade. Han tyckte det lät lite sorgligt men jag tycker snarare att det kan vara nyttigt att lägga sig i fosterställning emellanåt och enbart vara bitter och arg på allt och alla, bara man kan ta sig upp därifrån sen och kan njuta av allt vi faktiskt tycker om och de framsteg vi faktiskt gör inom jämställdheten.






För övrigt funderar jag på huruvida det ur ett företagsekonomiskt perspektiv kan vara försvarbart att inte antsälla kvinnor, eftersom vår fortfarande lön fortfarande är ett antal tusenlappar lägre än männens för att utföra samma typ av arbete.