du är nånting som får mig att frivilligt och med glädje och kärlek släppa allt vad jag har för händerna för att närma mig dig, komma till dig eller krypa upp i din famn. jag vet inte om det är odelat positivt, men jag kan inte göra på annat sätt. det är mitt sätt att vara tillsammans med dig.
jag slumrar i soffan, magont och trötthet och du spelar gitarr, du spelar och spelar och ibland blåser du på dina fingrar som blir ömma och såriga. jag skalar potatis, du kladdar med köttfärs och vi gnolar på balladen om fredrik åkare och cecilia lind och vi har glömt hur andra versen börjar men det gör ingenting. vi delar någorlunda rättvist på gp, solen skiner på min nacke och ditt kaffe svalnar om och om igen. det är inte helheterna man minns eller uppskattar mest, det är ögonblicken, känslorna och ögonkasten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar